en innlednings-art.på svensk - link her 
innlednings-art.på norsk - link her | tidningmatrial

Om Gösta Carlssons filosofiska diskussioner med befälhvavaren (av Leif Pettersson) wordoc - her i web/html

til hovedside

EN SVENSK UFO-KONTAKT FRÅN 1946 english

a swedish ufo-landing/contact from 1946

delvis/hovedsaklig svensk txt (med txt-scannerfeil) etter kort innledning på norsk

denne som svensk i 2 lydfiler mp3 -a ca 45 min

Andre linker:
link til rampa-side
EN NORSK KONTAKTHISTORIE      
Rakettingeniören Daniel Fry's UFO-kontaktberetning fra 1950
Han ble millionær etter mötet med de utenomjordiske"
Bak lysmuren/behind the light-barrior av kontaktpersonen Elisabeth Klarer.
Ante Jonsson's kontakberetning: "FANTASTISKE RESOR MED UFO"
Eduard (Billy) Meiers förste kontakter
Channie West - en svensk ufokontakt  
mer om denne kontakten og andre detaljer 

 

 

 

 

 

 

 



flere illustr.längst ner  |  tidningmatrial | english on this case

 

(Da utdragene her er er avscannet vil det forekomme mange stave-skrivefeil, og dessuten vil det bli endel innblanding av visse kommentarer på norsk skrevet i parantes).

Denne beretning omhandler en dengang ung svensk gutt sitt möte med en gruppe utenomjordiske med et ytre utseende som var identisk med vakre skandinaviske mennesker. Etter at han tilsynelatende tilfeldig kommer over dem mens de gjör "reperasjoner" på sitt skadde skip - skapes det en kontakt - hvorved de senere kan kommunisere med ham gjennom det som kan kalles "utenomsanselige metoder".

For de som kjenner mer til den åndelige vitenskap om menneskets åndelige struktur, kan forstå at kontaktpersonen her har hatt kommunikasjon gjennom sitt astrale legeme (fölelses-legemet). Dette er det sanselegeme som bærer bevisstheten etter den såkalt "död" - og som også utgjör et selvstendig sanselegeme om personen har dette utviklet nok. I dette tilfelle vil jeg tro at Gösta her fikk en ubevisst hjelp fra "dem" for å kunne huske og oppleve disse etterfölgende kontakter gjennom sitt astrale-/föleseslegeme.

Her fölger da et utdrag fra denne beretning slik han forteller det til Clas Svahn i denne boken "MöTET I GLÄNTAN"(språket videre er da svensk -  med en del ordfeil som scanneren har feiltolket).

 

MÖTET PÅ SKOGSSLETTEN

.....det er den 18 maj 1946 och klockan kring 22 på kvällen. Himlen är mörkblå och sikten klar och en lätt bris blåser från öster. Jag har åter tagit plats på fortets stålkupol vid Skålderviksstranden. Jag sitter och lyssnar på den vackra fågelsången från tråstar, rödhakar och flera fåglar i kören. Som vanligt har de så kallade Sjödammarna vaknat ordentligt till liv och börjar nu befolkas av alla de fågelarter som har sitt tillhåll här.

Det börjar mörkna och jag inser att det är tid att bege sig hem. Klockan är 22.45 och jag tänder min orienterarlampa som jag alltid har med mig på kvällspromenader.

Jag går upp på en backe där man har fin utsikt in i både Kronans och Vegeholms skogsmarker. På Vegeholms mark strax efter fågelkärret och en liten bit in i en björkskog bestående av stora, gamla träd finns en stor gräsglänta, som jag väl känner till.

Av en ren tillfällighet kastar jag en blick ner mot grasgläntan, som man på grund av träden inte ser så tydligt. Jag tycker först att jag ser något ljust därinne, men det kan kanske vara en reflex från min egen pannlampa. Jag släcker den, men fortfarande finns ljusskenet kvar. Det kan ju vara tidiga campare eller ungdomar som håller till där. Jag beslutar mig för att gå dit. Jag kilar ner för backen och hoppar över en smal grop som samlar upp skogsvatten och rinner ut i fågelkärret. Till höger om mig har jag en rad tallbevuxna (furu-) sandkullar som skymmer gräsängen en liten bit. Så tar dessa slut, och just som jag ska svänga ut på ängen får jag se en syn som för alltid har etsat sig fast i mitt minne.

I den bortre ändan av ängen, bara några meter från en ensam fura, står en belyst farkost som jag aldrig sett maken till varken förr eller senare. Min första tanke är att det är en tivolikarusell som någon kört dit. Men jag inser snart att det skulle vant omöjligt eftersom inga vägar leder fram till gläntan.

Föremålet har en form som något liknar en diskus och det vilar dels på en kraftig fena i riktning mot furan, dels på två teleskopstöd, allt fördelat så att det verkar som om dessa stöd är placerade på lika avstånd från varandra på den cirkelrunda farkosten. Rakt framför fenan på farkostens underdel är en lucka nedfälld med stege och lejdare liknande dem män ser på båtar. Luckan är en och en halv meter över marken och jag ser hur Ijus strömmar ut från kabinen. Jag gör ett försök att kika in i farkosten men vinkeln är för snäv (skjev?). AlIt som syns är det starka ljuset.

På farkostens översida finns en strömlinjeformad kabin som jag uppskattar till omkring åtta meter i diameter. Med ungefär en meters mellanrum ser jag ovala fönster, kanske en halv meter långa och cirka 30 centimeter höga. Medan jag tittar på farkosten kan jag inte låta bli att tänka att det är någon som försöker skoja med mig. En tanke som far genom mitt huvud är att det kanske är tyska piloter som har flytt från något lager. Men innerst inne tror jag inte på det själv.

Ovanpå kabinen finns en teleskopmast, nästan som ett periskop på en ubåt. Höjden är ungefär densamma som furan och jag uppskattar farkostens tjocklek på mitten till ungefär fyra meter, vid sidorna till narmare en meter och mastens höjd vara omkring fem meter. Uppe i toppen är den uppsplitsad i fyra delar. En bit ner upptåcker jag en lampa som sander ut det egendomliga violetta sken som jag upptäckte från stigen. Det är riktat nedåt och täcker hela farkosten som en ostkupa med några meter till godo utanför.

Själva ljuskaglan liksom pulserar fram från lampan nästan som vatnet från en fonten. Och egendomligast av allt: ljuset får på detta sätt en krökt bana. Där det tråffar marken eller gräset försvinner det med ett gnistfenomen som liknar det som uppstår av tomtebloss. En lukt som av ozon sprider sig genom luften. Det är som om en elektrisk ridå har sänkt sig över farkosten.

Skrovet och kabinen verkar vara utförda i ett stycke. Man kan varken se skarvar eller nitar någonstans. Runt underkanten på farkostens omkrets finns ett antal hål, ej olika dem som finns på turbiner, riktade nedåt och försedda med spjell.

Några meter framför och utan för spökljusets cirkel står en män iklådd en vit drakt som verkar nästan gjuten på honom. Han är kledd som våra astronauter är i dag. Hur jag ån tittar kan jag inte se varken knappar, dragkedjor eller andra knåppningsanordningar. På fötterna har mannen blå eller svarta korta stövlar som sluter till, runt midjan ett brett svart eller blått belte, och på huvudet något som liknar en regnkapuschong, bara med den skillnaden att den också tacker framsidan av ansiktet och är gjord av något genomskinligt material. På henderna bär han fingerhandskar. På bröstet henger en svart sak, som liknar en belgkamera, men i övrigt ingen utrustning. Mannen verkar vara en vakt. Där jag nu står är jag bara ett tiotal meter från farkosten och kanske sju eller åtta meter från den här mannen. Innanför ljuskupan rör sig flera personer.

Det konstiga var att alla vende sig mot mig när jag kom in i gläntan. Det var som om jag var ventad men inte önskad....

Uppe på farkosten vid ett av fönstren finns ytterligare tre men, tydligen sysselsatta med något arbete. Strax nedan för ser jag ytterligare två som assisterar och innan för ljuscirkeln, venda mot mig, står tre flickor. Alla är kledda på samma sätt, i samma helgjutna vita flygdrakt, med samma farg på stövlar och midjebelte. Alla innan för ljuscirkeln har den genomskinliga kapuschongen felld tillbaka i nacken.

Gösta var nu tio meter från farkosten och kanske sju, åtta meter från vaktposten. Han kunde se hur mannen och kvinnorna som arbetade kring farkosten hade normala jordiska drag och kvinnorna, eller snarare flickorna, hade ljust hår, klippt och lagt efter modernaste snitt. Mannens hår kunde Gösta aldrig se, for på huvudet hade de någon sorts liten svart huva, inte olik de han sett stridsvagnsförare vara utrustade med. Från huvan gick något som liknade åronproppar och det verkade som om personerna kring föremålet konverserade med varandra genom dessa kalotter, utan att röra munnen. Då hende plötsligt något.

Mannen som står utan för ljuscirkeln - och som jag nu efteråt förstår tjenstgjorde som något slags vakt - gör ett perfekt stopptecken med ena handen höjd. Det är en åtbörd som inte kan missförstås och jag stannar också. Jag har fortfarande pannlampan på huvudet, fast släkt. Vaktmannen vrider sin svarta bälgkameraliknande grej mot mig och jag får intrycket av att det är för att ta något slags bild. Jag tycker mig höra hur det knepper till i lampan, som jag har släckt, men tänker inte mer på det.

Jag blir stående stilla och samtidigt gör vaktmannen ett varv runt farkosten, hela tiden på yttersidan av ljuscirkeln. De båda mennen och flickorna återgår till sitt arbete på kabin fönstret.

Det är möjligt att det är två vaktmenn med en placerad på farkostens baksida. Detta kanske kan förklara att det under tiden jag står där alltid finns en mann mot den sida där jag befinner mig.

Jag känner mig ungefär som ett vilt djur måste göra utan för den Ijuscirkel som safarijegare brukar göra upp i afrika. Så plötsligt kommer en mörklockig flicka ned för trappan på kabinen under farkosten. I handen har hon något som liknar en bag och från den delar hon ut begare till både män och kvinnor. Alla slutar upp med sitt arbete och dricker ur dessa begare.

Så får jag plötsligt lust att gå fram till dem och prata lite, men så fort jag tagit ett steg står vaktmannen åter fram för mig med handen höjd till stopptecken och alla tittar allvarligt på mig. Också vakten ser allvarlig ut, som en bestämd polis - hit men inte lengre! Han slepper mig inte med blicken en sekund.

Det är som om "ostkupan" av ljus skärmar av farkosten från omgivningen och att vaktposten är placerad utan för att se till att ingen försöker ta sig in. Kanske hade jag blivit skadad om jag försökt passera Ijuset.

När jag tar ett steg tillbaka fortsätter alla med sitt jobb och jag känner mig en aning tillplattad. Två av flickorna ler så vackert mot mig och jag ser deras blixtrande vita tänder. Jag kan skryta med att jag inte brukar vara redd för någonting, och jag har tillbringat tillräkligt mycket tid i skog och mark för att varken tro på fan eller trollen. Men detta är ändå allt för egendomligt.

Människorna får mig att tänka på folk från en pingstkyrka eller något sådant. Alla lika lyckliga och glada. Man får intrycket att de inte har några bekymmer, att de hade löst alla problem.

Under tiden jag står där kan jag se hur besettningen går ut och in i farkosten med hjälp av stegen intill fenan. När de gör det ser jag hur stödbenen rör sig; de är teleskopiska och Fjerande som noshjulet på ett flygplan.

Just som jag ennu en gång tanker ta några steg framåt för att se vad som hender kommer den mörkhåriga flickan ut från kabinen igen. I handen håller hon ett ljust, blinkande föremål som alla de andra intresserat tittar på. Så tar hon några steg fram till ljuskeglans slut och kastar med en snabb rörelse ut föremålet. Det faller ner vid en liten kulle som jag noga tar ögonmerke på. Samtidigt hör jag ett parlande glatt flickskratt, och först nu går det upp för mig att jag inte har hört ett ljud från någon innan för ljuscirkeln på hela tiden. Daremot har jag tydligt hört vaktmannen, när han trampar i gräset och knacker småkvistar som ligger utströdda overallt.

 

Hela scenen börjar ändå till slut att verka egendomlig, och fast jag tillhör de personer som inte anvender och aldrig har smakat alkohol i någon form, och således inte kan skylla på hallucinationer eller annan inbillning, beslutar jag mig ändå att först gå en runda tillbaka till Skålderviksstranden och sedan komma tillbaka och se om allt finns kvar. Det tar väl ungefär tjugo minuter att komma ner dit. Jag tar av mig skor och strumpor och går ut i vannet och badar fötterna för att vara seker på att jag inte drömmer.

Trots allt verkar det hela en aning kusligt. Jag beslutar mig för att följa stranden en bit och ta en annan veg tillbaka så att jag kommer fram på baksidan av den egendomliga farkosten. När jag kommer ungefär halvvågs - går jag upp på sanddynerna igen och såtter mig på toppen av ett gammalt fort för att ta på mig strumporna och tittar bort mot den plats där farkosten ska befinna sig. Här är tet ungskog, så jag kan ingenting se.

Men så plötsligt ser jag ett rött sken. först tror jag att det är månen som håller på att gå upp men sedan ser jag att så inte är fallet. Sakta och majestetiskt höjer sig den tunga farkosten, som jag nu kan se tydligt. Det är nästan som en ballong som stiger. Endast ett vinande ljud som från en dammsugarmotor hörs. Högre och högre stiger den med en krans av rött ljus från turbinhålen. På 400-500 meters höjd saktar den in en aning, pendlar lite i sidled, och jag kan nu se att antennen är neddragen och att fenan och landningstållen troligtvis också är infellda. Det är lite disigt men hela manövern syns klart och hela farkosten strålar av ljus från kraftfeltet och kabin fönstren. Så skevar den så att den står snett mot den ljusa natthimlen. Det röda skenet blir intensivare och så börjar den skjuta våldsam fart. Efter en liten stund övergår det röda skenet i violett och nu verkar den röra sig nästan med samma  snabbhetsom en solkatt.

 

 

 

Farkosten pendlar lite, precis som om den sökte något. Så börjar skenet bli rödaktigt, farkosten saktar in ett ogonblick, så kommer det violetta ljuset igen och samma fruktansverda hastighet. Tre gånger ser jag farkosten göra denna manöver innan den definitivt försvinner in över Ångelholm.

Jag står kvar en god stund på sanddynerna och är ganska överveldigad och skakad av vad jag sett. Men vi som upplevt andra världskriget fick skåda så många nya och fruktansvårda vapen från båda de stridande partema - reaplan, atombomber, tyskarnas V1- och V2-bomber - att nästan inget förvånar oss lengre. Trots att kriget är slut sedan ett är tillbaka är jag från början nästan övertygad om att det jag har sett och upplevt är något försenat hemligt vapen som man fortsatt att utprova. Men hade Hitler haft en sådan farkost hade han aldrig förlorat kriget.Först flera år senare, när rapporterna om okända föremål började bli allt fler, sätter jag min observation i samband med dem.

Kanske var det trots allt inget hemligt vapen som jag hade sett. Kanske var det inte ens en farkost från jorden... Så mycket kan jag säga, att om detta jag såg var människor från en främmande planet så var det såvitt jag kunde se inte någon större skillnad på dem och oss. Kanske betydligt mer avancerade i sin utveckling, men i övrigt i fråga om längd, utseende och så vidare, så tror jag att om man tagit av dem flygdräkterna, skulle vi knappast kunna skilja dem från oss själva.

Jag travar tillbaks över sanddynerna för att gå den vanliga vägen hem. Landshövdingevägen är ojämn och svår att cykla på så jag ömsom går ömsom trampar en liten bit. Det har nu blivit mörkare och för att kunna se vägen bättre försöker jag tända min pannlampa. Fast jag slår till strömbrytaren får jag inget ljus. Jag skruvar av bottnen och tar ut batteriet. Det känns varmt, så det måste ha blivit någon kortslutning. Ett ögonblick tänker jag på vaktmannen och det mystiska klick jag tyckte mig höra, när han riktade den svarta grejen mot mig. Men detta verkar för fantastiskt. När jag sedan dagen efter satte i ett nytt batteri fungerade lampan åter oklanderligt. Givetvis kan det ha en naturlig förklaring men det hände i samband med allt det här för jag hade den tänd ända tills jag gick ner mot ljuset. Då släckte jag den eftersom jag tänkte ta dem på bar gärning om det var några grabbar som eldade.

Det har aldrig hänt vare sig förr eller senare.

När Gösta Carlsson fortsatte Landshövdingevägen hem den kvällen följde han grusvägen med sin cykel intill sig. Pannlampan var sönder och det blev inga mer avstickare in i skogen. När han lade sig på sängen för att sova gick det inte. Händelsen i gläntan hade varit uppskakande och tankarna kretsade kring det underliga skeppet och människorna utanför det. Innan han till slut lyckades somna bestämde sig Gösta för att omedelbart nästa morgon, så snart det blivit ljust, återvända till platsen

Tidigt nästa morgon, efter en kopp starkt kaffe tog Gösta cykeln och gav sig av ner mot stranden. På några minuter var han tillbaka på platsen för nattens händelser. Han hade återvänt till gläntan av en enda orsak. Skulle där finnas några spår efter nattens händelser?

Det gjorde det.

När Gösta kommer tillbaka till gläntan strax efter fyra på söndagsmorgonen faller ett lätt, strilande vårregn över Ängelholmsskogen. Solen är uppe sedan en dryg timma och någon pannlampa behövs inte. När han för andra gången på sex timmar hoppar över den lilla gropen och följer sandkullarna mot ängen slår hjärtat snabbare än vanligt. Vad ska han hitta där inne bland träden?

Den här gången har han med sig anteckningsblock och tumstock. Om det finns några spår är han beredd. Säker kan han ju inte vara. Och först blir han besviken. På håll syns nästan inga spår alls.

- Först när jag kom närmare såg jag spåren, berättar han. Spåren efter turbinhålen var tydligast. Där de suttit hade gräset bränts bort fullständigt. I en ring som var cirka 30 centimeter bred låg sanden under fullständigt bar. Ett gråsvart stoftlager var allt som återstod av gräset. Ringen var inte särskilt djup, bara några centimeter, så starten kan inte ha skett med någon våldsam fart som vi är vana vid från våra jordiska flygfarkoster. Och det stämmer väl överens med det jag såg. Det verkade vara en för oss okänd drivkraft som denna farkost använde.

Förutom den brända cirkeln kan Gösta också se hur akterfenan och de båda landningsställen har tryckt ner gräset utan att förstöra det. En bit bort har de nedersta grenarna på den fura som stod närmast farkosten fått sina toppar svartbrända. Ett par år senare vissnar de bort och dör.

Gösta mäter genast upp platsen och antecknar storleken på cirklarna. Han gör en enkel skiss och kommer fram till att farkosten varit 16 meter i diameter. Avtrycken efter landningsställen är cirkelrunda och har en diameter på 90 centimeter.

Vidare syns i gräset tydliga spår efter stövlar. Egentligen ser de inte särskilt konstiga ut med sin sammanhängande klack och fotsula med något räfflat mönster. Inte heller måtten avslöjar något som avviker från det normala. Gösta mäter upp avtrycken till ungefär nummer 39 till 44.

Avtrycken finns i en kvartscirkel från norr till öster om det brända avtrycket.

Men det finns fler fynd.

- Just som jag var färdig och tänkte bege mig hem kom jag att tänka på det blanka föremål som flickan kastade ut. Jag hade tagit ögonmärke på platsen, en liten kulle nära ljusridån. När jag tittade såg jag något som glimmade i gräset och jag tog upp en glänsande stav av violett kvarts, cirka fyra centimeter tjock, fem centimeter bred och cirka tolv centimeter lång. Den hade fasade hörn och var bränd och smält i den ena änden.

- Några decimeter därifrån fann jag en liten vacker ring med ringmått 17 i någon grön metall och en vacker sten i infattning. Den liknade inte våra moderna ringar, den här var skojigare. Och så finns det några kryss som kunde tydas som initialer eller något på gavlarna. Min första tanke var att någon hade tappat den och att jag borde överlämna den till polisen, men sedan satte jag ringen i samband med farkosten.

Innanför ljuscirkeln, nära den brända furan, kan Gösta också plocka upp två av de muggar som kvinnan serverat dryck i. De ser ovanliga ut med sin böjda pip, nästan som små oljekannor. När han skakar på den ena känner han hur det fortfarande finns vätska kvar på botten. Med sina fynd i fickan cyklar Gösta tillbaka hem för att skriva en rapport till myndigheterna. Men rapporten till försvarsstaben kommer aldrig iväg. Andra, än underligare, händelser hindrar honom från det.

- När jag kom hem och skulle visa min fru vad jag funnit var det första hon sade till mig: "Men du är ju gul i hela ansiktet." Jag kastade en blick i spegeln och det var fullt riktigt. Vad i all sin dar hade hänt? Ett ögonblick blev jag lite skakad. Jag hade kanske tagit i något skadligt. Men så såg jag att det gula också fanns utanpå rocken och till min lättnad gick det lätt av med lite vatten. Jag tog lite av det och lade under mikroskopet. Saken var klar. Det var helt enkelt pollen. Då visste jag också var det kommit ifrån. Från björkarna givetvis. Grenarna hade ju skrapat mig i ansiktet.

- Det var då jag började fundera ut en metod, som sedan lyckats över all förväntan och som nu gör det möjligt för mig och det bolag jag startade 1952 att samla in pollen i nästan obegränsade mängder, och som gjort det möjligt för mig att starta en läkemedelsindustri baserad på en råvara som funnits i evärdliga tider men som man hittills bara inte tänkt på. Så nog kan det hända att jag ibland polerar min kvartsstav lite extra noga och samtidigt tänker på denna speciella händelse, tänker på männen och de vackra flickorna och undrar var i all världen de kommit från, vart de skulle och om jag någonsin träffar på dem igen.

Det som hände Gösta Carlsson i gläntan under dessa timmar den 18 och 19 maj 1946 skulle bli inledningen till en serie svårförklarade händelser. Gösta började uppleva verklighetstrogna drömmar om nätterna. Drömmar som kanske inte var några drömmar. Drömmar som tog honom tillbaka till de vackra människorna han sett utanför farkosten.


NATTLIGA UPPLEVELSER

(- PÅ ANDRA  PLAN...)

Liksom i många andra nærkontakter slutar inte Gösta Carlssons upplevelse vid den rena observationen. I stället fortsåtter den att utveckla sig i ett allt mer svårkontrollerat skeende. Vad som från början verkar enkelt och relativt lätförståeligt blir gradvis allt mer komplicerat och svårgripbart. När Gösta Carlsson kommer hem efter den tidiga morgonens besök i gläntan väntar vardagen med arbete och familj. Det som har hänt några timmar tidigare er visserligen fantastiskt och gåtfulIt men mötet i gläntan börjar ändå blekna i minnet redan efter någon dag. Kanske hade han helt enkelt glömt bort det om det inte varit for en serie "drömmar" som aldrig skulle komma att sleppa greppet om honom.

Egentligen är det inte rätt att kalla Gösta Carlssons upplevelser får drömmar. Istellet verkar det som om han på något sätt ändrar sitt medvetandestatus, kanske påverkad av någon eller något. De nattliga uppleveserna kommer att bli mycket påtagliga.

Upphovet till drömmarna verkar vara den apparat som vakten riktade mot honom när han närmade sig forkosten. Lådkameran med det konstiga objektivet kanske hade en annan funktion än Gösta först trodde.

Den första "drömmen" äger rum redan två dagar efter observationen, den 20 maj 1946. När kvällen kommer och Gösta legger sig i sengen for att sova känner han hur kroppen forlamas och hur han glider in i ett konstigt medvetandetillstånd:

"Hela eftermiddagen har jag känt mig lite tung i huvudet och likaså ovanligt varm. Jag börjar tro att det är en förkylning på gång trots att det är något jag egentligen aldrig har känning av. På kvällen tar jag en albyltablett, dricker lite honungsvatten och somnar in i en egendomlig halvdvala:

Så hånder det något. Plötsligt stirrar jag in i vaktpostens kameraliknande grej som hänger i en rem på bröstet. Så vidgar sig rummet och precis som på en televisionsapparat kommer ljuset och jag står nu i ett rum med massor av instrument. Framför mig sitter en män i en röd fåtölj (stol?), vars baksida är rikt dekorerad och jag kan känna igen en storstad som kunde vara London, New York eller vilken annan större stad som helst.

Till höger om mannen sitter en belyst skärm som Gösta har svårt att förstå innebörden av - men som han senare kommer att likna vid en TV. Något som inte fanns i Sverige 1946 (reguljæra sändningar började först 1957). På skärmen syns en linje och en punkt som föraren hela tiden justerar med hjelp av en ratt. Till venster om honom sitter en andra skärm där något som ser ur som meddelanden hela tiden strömmar in. Skrivtecknen påminner om arabiska eller judiska men oerhört jemna som skrivna på en datamaskin. De rör sig från venster till höger på skermen, ibland med sex-sju rader ovanför varandra.

Då vänder sig föraren plötsligt om och sager: Menji, jag kopplar på autopiloten, vill du kolla att kursen stemmer?" Ett vackert kvinnoansikte med håret bakåtkammat och klippt i en så kallad federklippning framträder på den venstra skärmen i en fantastisk tredimensionell form som om hon sjalv vore i rummet. Senare får han veta att hon befinner sig i en annan del av farkosten.

När Gösta får syn på henne sitter hon med slutna ögon och med den lilla kalotten med öronpropparna på huvudet. Henderna vilar på ett tangentbord. Gösta får intrycket av att "Menji" mottar meddelanden via elektroder som är kopplade till hennes hjerna och som hon senare transformerar till skrift med hjelp av tangentbordet. Han hör konversationen mellan Menji och mannen i stolen. Så här beskriver Gösta Carlsson vad som sedan urspelar sig:

"allt är allright, svarar Menji och ler så att de vita tenderna syns.

Så vender sig mannen om mot mig och jag känner igen samme mann - "vaktposten", som hindrade mig att gå fram till farkosten. Nu har han ansiktsskyddet nedfellt i nacken. Han har en kraftig solbrenna, blendvita tender och ser mycket vänlig ut. Ett blått belte syns runt midjan där ett par handskar är nedstuckna.

Mannen, som verkar upptagen av sina instrument, har på sig en svart kalott med trådar som är förbundna med en sorts proppar i öronen. Runt honom finns en stor mengd för mig okenda instrument och mannen studerar dem intensivt.

"Jag tyckte jag skulle ta kontakt med dig och förklara vad vi sysslade med når du såg oss där borta i skogen, säger han. Når vi låg i vår rote (rute/posisjon) tillsammans med den stora farkosten i spetsen råkade vi av någon otrolig anledning, komma för nära dess turbinstråle. Vår farkost är byggd för att tåla det mesta och likaså har vi gott skydd av vårt kraftfelt. Men strålen råkade treffa ett kabin fönster och in i det rum där Luna och Jurion befann sig. De dödades ögonblickligen och vi måste gå ner för att reparera skadan. Det var då du såg oss. Vi hade först tenkt begrava de två döda på den platsen tills vidare, men vi insåg att det skulle kunna välla problem så vi beslöt oss därför för att medföra dem till en steril asteroid. Vi klippte av ett antal grankvistar som vi packade in dem i och vi förvarar dem nu i ett rum här intill.

Menji har vakten i radiorummet och jag här. Den övriga besettningen vilar", säger föraren och börjar sedan förklara hur skeppet drivs. Vi rör oss med en hastighet som ljusets och farkosten drivs av tolv parallellkopplade kvartsstavar.

Jag har lagt merke till att jag hela tiden har en obehaglig fallande känsla. Man får ett inrryck av att man är långt upp och brakar ner. Man bara undrar när man ska slå i och hur det ska kannas. Som om han hade läst mina tankar säger föraren: "Den fallande kenslan uppstår när man ferdas med ljusets hastighet, men det är ingenting farligt." Så ser jag in i rummet där de båda döda ligger. Endast ansiktena syns, i övrigt är allt dolt under granris. "Stackars Luna", säger han, "hon var en av de vackraste flickor du sett." Så ser jag ett likblekt flickansikte, men det börjar bli för mycket och just som jag ska skrika till vaknar jag. Men vilket uppvaknande. Jag har en blixtrande huvudvårk och är veldigt törstig.

Det var hemskt. Det var en upplevelse som jag knappt vill tänka på. Där låg de alldeles likbleka inpackade i granriskistor med ett blekt, konstigt, trist ljus som lyste upp. Det blev för mycket för mig. Jag gissar att kontakten bröts för att det helt enkelt blev för mycket för mig.

(intuitiv TEORI for disse "drömmer: når "vaktmannen rettet sitt apparat mot Gösta under det förste mötet, så tok han et "energi-avtrykk/frekvensbilde av hans astrale kropp, som er en integrert del av den fysiske kroppen. Når Gösta la seg for å sove og sovnet, ble hans astralkropp frigjort, slik det alltid skjer under normal dyp sövn. Problemet er bare at vi normalt ikke har noen hukommelses-overföring fra astralkroppen.(Se Martinus-symbol for "grunnenergienes kombinasjon" for å forstå dette). Med hans astralkropp frigjort og med "et fotografert frekvensavtrykk" kunne romfolkene teknisk-telepatisk trekke hans astralkropp til seg og slik gi han direkte informasjon og mer forklaring på det som skjedde. Videre kunne de ved teknisk-hypnotiske metoder sörge for at opplevelsen ble koplet inn i hjernebevisstheten, slik at den kunne fattes med den ytre dagsbevisstheten i ettertid - altså til en grad erindret. Alt for at han skulle kunne vidrebringe denne informasjonen på et senere tidspunkt via denne boken - som de samme "krefter" inspirerer fram skaperideene til ubevisst. rö-tanker) "

 

NYA MöTEN

Fem dagar senare, natten till den 26 maj, upprepas(gjentas) händelsen. Gösta känner samma egendomliga känsla i huvudet och en konstig varme sprider sig i kroppen som om en förkylning är på veg. På kvällen ser Gösta Carlsson återigen den mystiska belgkameran med det ovala objektivet.

Också den här gangen hamnar han i kabinen bakom föraren. Det är samma kabin, samma förare och samma instrument. Det är som om Gösta aldrig har varit dårifrån. Han år ombord på vad han senare ska komma att kalla spaningsskeppet. Den här gången känner han ingen fallande kansla.

- Nu tog jag också en nærmare titt på stolen där föraren satt, berettar han. På något sort kom jag ihåg att det fanns något där som jag borde se närmare på.

- Det jag fick se var ett plastikmönster i relief. Mönstret påminde om en stad, vilken som helst, men der konstiga var att det fanns två mycket stora byggnader som påminde om pyramiderna i Egypten. Dessa låg rätt nära varandra. Staden deremot liknade New York eller någon annan stor-stad.

- Det var som en teckning. Jag fick intrycket av en stor stad, mycket modern stad - Utan tvekan dereas hemstad. Sedan hende det en sak som jag bara ska nemna. Jag fick en vision av att jag såg en stad, ett land, och där lyste en sol som var mera violett an den vi har. Men det verkade som om deras hemplanet låg tio ljusår herifrån. Antagligen i nærheten av det som vi kallar Sirius. Kanske såg jag det på hans skärm - men jag vet inte.

- Ett av instrumenten jag såg liknade ett tippvagnsspår, runt och med syllar med jemna mellanrum. Sedan var det ett annat instrument som mest liknade en vanlig termometer, med något som rörde sig upp och ner hela tiden. Det tittade föraren mycket noga på. Jag tror att det hade med kursen att göra.

- Efter en kort stund vende sig föraren emot mig, precis som första gången, och talade med mig:

"Vi är framme nu och ska setta av de döda", sa han.

- Genom kabin fönstret såg jag hur farkosten hade landat på en stenig och ödslig plats. Kanske var det en asteroid men vi kan lika gerna ha varit någon annanstans. Den övriga besetningen hade gått ur. Alla hade sina huvor och handskar på sig.

- De placerade kistorna av granris med de dödas huvuden mot centrum. Där föll de på knå och höjde högra handen i en sista helsning. Men ingen snyftade och ingen gråt. De var bara allvarliga. De döda låg svepta i granriser med ansiktena synliga och huvudena vilande på en bedd av ris. De låg med huvudena mot varandra i en steril stenöken.

Ett blekt ljus lyste upp platsen men Gösta kan inte erinra sig att han såg någon horisont eller himmel.

- föraren själv vende sig mot mig och log sitt vackra vita leende. Sedan gick de ombord igen.

- Jag var utanför skeppet. Jag såg hela ceremonin, när de bar ut dem, när de satte dem där, när de helsade och när de startade igen. Det var kusligt. Jag tycker inte om att se döda människor. Och här var det nästan ennu mera verkligt än när man ser det i vaket tillstånd. Fast det är möjligt att jag inbillar mig den saken.

- Sedan föraren tittar på mig efter ceremonin bleknade bilden bort och jag vaknade till medvetande igen. Den här gången var jag inte torstig och hade ingen huvudverk.

Dagen efter den andra drömrnen går Gösta Carlsson tilbaka till gläntan för att leta efter fler spår. Efter en stund hittar han ett gravliknande hål 5-10 meter från landningsplatsen snett bakom fenan. Hålet är avlångt med raka sidor; 2 meter gånger 1,40 och sanden ligger i en hög intill. "Graven" är stor nog att kunna rymma tre personer.

- Jag fick en otäck känsla av att detta var emnat som grav. Strax intill, några hundra meter från gläntan, fanns en grandunge med grenar nästan ånda ner till marken. Här såg jag nu att de yvigaste bitarna var avklippra som om en kraftig avbitare hade anvånts. Kådan var fersk så det måste ha hent nyligen. Jag trodde först att det var skogvaktaren som av någon anledning gjort detta jobb, men i så fall hade han aldrig lemnat de innersta "skalliga" bitarna.

- Man kanske undrar var för de hade packat in de döda i granris och inte i plast eller något annat. Men jag misstånker att ute i rymden kanske riset har en annan, bettre effekt. Vad vet jag.

Men det hende mer ombord på farkosten. I flera samtal besvarade befelhavaren, som Gösta Carlsson nu också kende igjen som den vakt som stoppat honom i gläntan. Gösta Carlssons frågor var om religion och filosofi, emnen som han säger sig ha varit helt ointresserad av dess förinnan.

- På något sätt verkade det som om de styrde mina frågor till vissa emnen. Saker som jag egentligen borde ha frågar om tog jag exempelvis aldrig upp.

En del vegrar han bestemt att beretta om ennu ("man måste akta sig för att förendra för mycket för folk") utan säger att tio procent av det som har hent vill han behålla för sig sjålv.

Frågorna kom att handla om gud och livet. När Gösta frågade vad gud var för något, fick han till svar att det finns en manlig och en kvinnlig gud som är allts ursprung. (Tolkning: som et helhetlig vesen hvor det maskuline og feminine er to evige grunnprinsipper. R.ö.-anm.) När befalhavaren nemande namnen på de två gudsaspektererna förstod Gösta inte orden. I översettning skulle de emellertid betyda "Han, respektive hon, som bestemmer över allting."

- När livet är slut får vi vårt nästa liv beroende på vårt handlande. Efter vad befalhavaren sa - registreras varenda tanke vi tenkt, varenda handling vi utfört och i enlighet hermed får vi vårt nästa liv. Han framhöll vidare att det vi kallar för helvete inte existerar, utan straffet för oborliga brottslingar blir att dessa får göra om hela sitt liv kanske på en annan planet under de mest besvärliga situationer. Var vår sjel ska placeras och leva vidare är helt beroende på hur vi uppfört oss under vår tidigare levnad. Det finns så många planeter därföratt rymden har ingen början och ingen slut, så en människas sjel kan hamna hundratals ljusår ut i rymden på den planet som dessa två bestemmer för oss.

- Jag kunde inte låta bli att fråga min ven om det finns några enkla bevis för att dessa lagar verkligen existerar och hans svar blev: "Gösta, du vet åtminstone numera att hela rymden med solar, månar, planeter med mera hela tiden rör sig enligt bestemda lagar. Kom ihåg att så fort det finns lagar, mäste det alltid finnas lagstiftare. Så enkelt är det."

- Sedan stellde jag en fråga som var ungefär så här: om det nu är så att det finns någon som kan skapa och göra allt det här, var för är vi då inte skapade så från början så att vi slipper allt lidande och kamp enda från stenåldern fram till nu. Då svarade befålhavaren: "Ta till exempel en stor ek, varför är den eken från början ett litet ollon?(frö).

- Och så sa han en sak som jag aldrig ska glömma: "Tenk på hur du själv har uppstått. Ett litet spermakorn som du knappt kan se och ett litet egg. I det ryms hela du. Tycker du inte att der är konstigt?"

- Vad svarar man på det? Jag kunde det inte. Det var en vetenskap som jag bara baxnade in för. De här Människorna som vi talar om, de är så långt före oss och kan så oendligt mycket mer en vi kan. De hade en helt annan syn på det hela. Vi är egentligen ortroligt dumma. Jag känner mig så dum att det inte är klokt.

Ett trivialt budskap för att komma från en människa från en annan planet, kan tyckas. Men Gösta uppfattade det inte så. Istället fortsatte han att stella frågor som han annars aldrig brukade grubbla över. Om bön och bönesvar till exempel:

- När jag tog upp det emnet och frågade om man verkligen kunde få bönesvar svarade han att det kunde man, men man fick bara det man bad om - om det var praktiskt.

"Kom för det första ihåg att en bön alltid ska ske genom hjernan (altså med konsentrasjon eller viljen). Det gör ingen nytta om du med munnen formulerar dina önskemål medan hjernan är instelld på något helt annat. Det är genom hjernvåglengderna du står i kontakt med Honom eller Henne," sa han till mig.

- Själva knepper de henderna på samma sått som vi gör. Sedan ber de genom att tala genom hjernan: "Vår naturlige, Vår himmelske, Vår fader och moder, Ni som bestemmer över allt och alla." bönen avslutas sedan med orden " för allt gott Ni gjort mig under det gångna dygnet tackar jag Eder av hela mitt hjerta och väsen." Så berettade befalhavaren att deras bön gick till.

Göstas syn på religionen skiljer sig från statskyrkans. Den har också fargats av hans intresse för biodling. I en intervju i Dagens Nyheter 1957 spekulerar han över om inte den himmelska manna som enligt bibeln regnade över israelerna i öknen kunde ha vatit ett pollenregn från träden. "Bästa tenkbara föda således."

Han tror på en övergripande plan för hela universum med en skapare. Allt har en mening och syftar till fullkomlighet. Ingenting sker av en slump (tilfeldighet). Sjelen återföds i all oåndlighet.

- Nästa gång kan din sjel överlemnas till en helt annan person, kanske till ett barn som föds på en planet långt ute i rymden och så fortsätter livet på det sättet. Det är inte slut i och med att en människa dör - utan tvertom, der kan många gånger vara en fortsätning som är ånnu bettre.

- Du och jag och allt levande har något som kallas hjernvåglengder som står i kontakt med naturen, Gud eller vad du vill, det som är det allra högsta och har många namn - men som obestridligen finns eftersom allt inte kan vara en slump. Där registreras varje handling du har gjort, varje tanke du har tenkt och du får precis kredit för det i nästa liv.

CS' spörsmål: en typ av karma med andra ord? Har du fått insikt om det här genom de där Människorna vid farkosten?

- Något i den vegen, men jag kan inte dra några slutsatser och jag ska inte gå vidare förr jag kommer in på saker som man stöter kyrkan, man stöter allt. Var och en får tänka som han vill. Det högsta målet är att Människor efter hand ska kunna nå fram till denna gud.

CS: Så hela universum hör samman?

- Exakt.

Vid ett tillfälle frågade Gösta Carlsson också var för landningar inte sker oftare och mera öppet.

- Svaret blev att vi står långt efter deras civilisation, berettar Gösta. De har passerat alla stadier fram till att helt leva efter de tio budorden. De har löst alla levnadsproblem och förvandlat sin planet till ett sannskyldigt paradis utan sjukdomar, svelt och annar elende och med en betydligt lengre livslengd.

- Men de får inte ingripa vare sig mot oss eller andra planeter med samma civilisationer som vår, utan vi måste själva bestemma vårt öde.(skjebne). Men också en del praktiska problem som våra sjukdomar och skillnaden i vår planets syrehalt (oksygeninnhold) gör en landning omöjlig. Deras överflygningar av vår planet ingår i deras uppgift på samma sätt som många andra.

Gösta Carlssons egen teori om varför besettningen befann sig i nærheten av jorden 1946, är att den hade lockats dit av våra kernvapen. Bomberna över Hiroshima och Nagasaki, den 6 och 9 augusti 1945, kan enligt honom ha registrerats av rymdmenniskorna långt ute i rymden. Sprengningarna kan ha gjort dem oroliga över vår framtid.

Men trots dessa funderingar tog vare sig Gösta sjålv eller befålhavaren upp emnet kernvapen under sina samtal. Något som annars borde förefalla naturligt efter en så lång resa. Istållet handlade samtalen hela tiden om filosofiska spörsmål.

- Du ska veta att mycket av det befalhavaren sa - det förstår jag inte fortfarande, säger Gösta när jag frågar honom. Själv hade jag ju ingen intresse utav sådana saker. Då höll jag på med kampen för tillvaron. Det var mer än tillräckligt.

Efter sina kontakter har Gösta Carlsson också blivit overtygad om att människan en gång uppstått utan för denna jord. Den farkost han mötte i gläntan var bemannad med våra avlågsna (fjerne) slektningar. Men enbart den vita rasen herstammar från rymden, menar Gösta.

- Besetningens gener är fullproppade med samma information som våra. Om vi ser på hur der är i afrika till exempel, negrerna bygger inga flygplan, reamotorer och kärnvapen. De har inte det medfött som vi andra. Därför menar jag att vi vita aldrig har uppstått här på denna planeten. Vi har kommit hit och fört arvet med oss. Negrerna, deremot, är uppvaxta här. Givetvis finns det de som har flyttat till USA och lärt sig saker där men det är inte samma sak. De har det inte i generna.

Alla upplevelser koncentreras kring befalhavaren, den män som riktade den konstiga kameran mot Gösta Carlsson vid första mötet i gläntan och sedan tog emot honom i den första drömmen. Befalhavaren är den som ger Gösta Carlsson all information, svarar på hans frågor och tar kontakt med honom. Sommaren 1947 hittar Gösta Carlsson en lustig trekantig sten i gläntan när han återvent för att leta efter fler borttappade föremål. Efter ett av sina nattliga möten, eller "seanser" som han själv kallar dem, ser han plötsligt befalhavarens ansikte på själva stenen.

Men Gösta Carlsson fick också se hur befalhavarens personliga rum såg ut. Inte på det lilla skepp som nödlandat i glantan utan på ett större moderskepp, långt ute i rymden. Och där upplevde han förunderliga saker.

 

 

På moderskeppet

Vi befinner oss i början av februari 1948. De hendelser som har intreffat sedan den 18 maj 1946 efter mötet med farkosten i Vegeholmsskogen har jag haft rikliga tillfällen att förvåna mig över. Jag har mer och mer blivit klar över att de egendomligheter som jag utsatts för måste bero på alldeles speciella orsaker. Jag brukar berömma mig över att jag är ganska hårdhent och varken tror på fan eller trollen, men nu börjar jag själv undra över dessa hendelser. Bland annat över att avsluta mitt jobb vid Statens jernvagar och i stellet arbeta med lekemedel(legemidler). Jag har börjat få uppslag som jag egentligen inte beherskar. Men jag tillskriver mina intressen som biodlare den direkta anledningen. Denna dag börjar jag åter känna mig extra konstig.

Samma symptom som vid tidigare kontakter med besettningen. Jag halvsover på något sätt, och plötsligt ser jag linsen på UFO-mannens apparat och så står jag bakom honom i farkosten. Jag ser stolen han sitter i. Jag känner igen plastikmönstren av en stad med två veldiga pyramider och så vender han sig mot mig. Samma ansikte, samma kledsel med den lilla mössan, med två stickproppar i öronen och samma venliga utseende. "Gösta, det är nu tid för oss att docka med vår moderfarkost och jag tror du kan vara intresserad."

Jag ser alla de obegripliga instrumenten fram för hans bord, jag ser tavlan på vilken det hela tiden kommer meddelanden på ett fullkomligt obegripligt språk. Jag ser instrumenter som liknar ett belyst, runt tippvagnsspår, och så erfar jag samma besynnerliga fallande känsla som han förklarat med att vi rör oss med ljusets hastighet eller till och med snabbare. Samtidigt talar han med en flicka som framträder på en skärm. Bilden är tredimensionell och hon sitter fram för ett besynnerligt instrument med båda hendernas fingrar på ett tangentbord. Hon ler så vackert och visar upp blendvita tender och svarar honom på ett obegripligt språk. 

Befalhavaren har tidigare förklarat för mig att män håller kontakten med sin hemmaplanet och med moderskeppet via ett system som efterliknar den mänskliga tanken. I annat fall skulle man inte få kontakt, eftersom man rör sig lika fort som eller snabbare än ljusets och vanliga radiosignalers hastighet. Med andra ord skulle radiosignaler under hela tiden man avlågsnar (fjerner) sig inte hinna fram. Radiosignaler är för lenge sedan föråldrat och der är förstås en av anledningarna till att vi på var jord aldrig kan uppfatta deras kommunikation som måste vara nog så effektiv.

Så börjar en röd lampa blinka och jag hör en signal, först i upprepning och sedan en lång..... "Det är vårt moderskepps magnetstråle som nu fångar in oss. Nu sker allt automatiskt och vi har bara att följa med."Jag märker att turbinljudet på farkosten har avstannat. Så ser jag hela besättningen stella sig vid nedgången. Alla ser muntra och glada ut och alla är kledda i sin astronautdrakt men utan den lilla mössan med öronpropparna. Precis som våra egna flygplanspilorer har alla en bag, förvånansvärt lik våra egna. Jag kan för mitt liv inte komma ihåg eller uttala namnen på ledaren och den jag alltid möter först, så för enkelhetens skull kaIlar jag honom för Broni. 

Det egendomliga är att medan jag hela tiden förstår hans tal så är övriga besettningens totalt obegripligt. "Så är vi framme", säger han, och luckan med lejdaren fells ner. "Vi hamtas hem av en mycket kraftig magnerstråle som automatiskt landar vår farkost inne i moderfarkosten. Vi måste passera genom det starka kraftfeltet som omger moderskeppet och förövrigt finns runt alla våra farkoster och som också utgör ett försvar och är hastighetsbefremjande." Hela denna landningsmanöver har skett helt omärkligt och måste vara ett under av precision med dessa fantastiska hastigheter.

Så ser jag att vi står på ett kraftigt belyst deck. Där står yrterligare fyra farkoster av samma typ, men också två med närmare 20 meters storlek. Så går besettningen in i en luftsluss där man tar av sig kläderna som leggs i en stor bag. Sedan in i en dusch och dårifrån kommer de ut i en rad. Alla är omkledda och flickorna nu i en fantastiskt vacker blommig blus som går upp i halsen och i långbyxor av samma modell som vi har sett från Turkiet. De slutar vid anklarna och sedan med sandaler på fötterna. Vi på vår planet skulle nog sagt att det var de mest sexiga kleder vi någonsin sett. Mennene är kledda i en halvlång jacka och något som liknar strumpbyxor och så sandaler. Min första vision är att de påminner om gamla romerska legionærer, velvåxta, kraftiga och sakert mycket valtrenade.

Så kommer vi upp på nesta deck. Här finns en hel velkomstgrupp. Man passerar förbi en disk och så är man ute hos sina medresenerer. Först kommer den flicka som jag sett tidigare och jag fick veta att hon hette Menji. Samtidigt kommer två små hundar från mottagargruppen under livligt skallande och hoppar upp i famnen på henne. Det är tydligen hennes hundar och för mig påminner de om en ras som vi själva har och som kallas för papillon.

Bland denna stora grupp legger jag merke till att ingen manlig besettningsmän har skägg eller är skallig. Så delas gruppen plötsligt upp. Man faller alla på kne och en vagn kledd med något slags blommigt tyg kommer in. De som för in katafalken ser ut att vara barn." Det är våra två döda kamrater Luna och Jurion som nu förs ombord", säger Broni som jag ser igen. "Det visade sig att olyckshendelsen berodde på ett navigationsfel. Vi flög i rote med en större farkost först och två andra strax bakom. Av någon anledning kom vår farkost för nära och råkade treffas av en turbinstråle. Vår farkost skulle egentligen tåla denna, men genom en hendelse passerade den vårt kraftfelt och treffade en vindruta som splittrades, och i det rummet befann sig Luna och Jurion som krossades omedelbart. Det är ytterligt sellan något sådant hender. Vi måste gå ner och der var då du treffade oss."

På detta deck finns det ett flertal markeringslinjer, förmodligen för någon sorts idrottsspel eller något liknande ett schackspel med stora pjäser. Flera små ljusa rum är tydligen för avkoppling, för jag ser att det finns grupper ur besettningen där.

Så är vi plötsligt i ett mindre rum med en viss möblering. Jag ser ett bord, en seng, flera skåp och stolar. På det ena bordet står en liten kopia av moderskeppet. "Detta är cirka 200 meter långt och ungefär 40 meter brett på mitten där det är som tjockast." för mig påminner det mest om ett luftskepp typ zeppelinare. Framme i förpiken sitter sex långa ....... "Det är våra olika instrument för manövrering med mera. Lengden beror på att de måste vara utanför vårt kraftfelt för att inte utsattas för störning."

Det står en liten apparat på bordet som nærmast liknar en av våra televisionsapparater. Broni trycker på en knapp och den tends. Först fram-träder tre röda cirklar. Så fylls den med ljus och i tredimensionell form framträder ett manöverrum i förpiken. Jag ser ett tiotal män fram för ljusskærmen, och hela scenen påminner mycket om det vi senare själva sett i våra TV-apparater vid sendningar från USA och den amerikanska luftövervakningen, Norad. Alla är kledda i ljusa, luftiga kleder. Det är herifrån som hela ferden dirigeras.

Så kommer en bild från aktern och här ser jag hela framdrivningsmaskineriet. Sex veldiga turbiner levererar den erforderliga energin och sex turbinstrålar svarar för farten. Men dessa är vridbara och hela styrningen sker med hjelp av dessa. Han förklarar att med den hastighet farkosten har, är detta enda möjligheten. En stor del av energin som behövs uppfångar man direkt från rymden, men en særskild reaktor med kvartsgeneratorer kan settas in om så erfordras. På vissa stellen i rymden finns det områden där energitillgången är allt för svag. "Vi ska se ett ögonblick på övre deck, sedan ska jag visa några intressanta bilder."

Det visar sig att övre deck verkar vara en enda stor labyrint med olika motorer och instrument. Men allt fungerar under total tystnad. Nu legger jag också merke till en ljusdetalj. Det egendomliga skarpa ljus som förekommer överallt lämnar inga skuggor. Under utrustningar, bord eller andra detaljer är det precis lika ljust och ett mycket behagligt ljus.

Så är vi tillbaka i hans rum. På bordet står också något som jag uppfattar som fotografi-ramar. Men vilka fotografier! När han rör vid den första tends den och i tredimensionell form framträder en oer hört vacker, mörkhårig kvinna. Hon både rör sig och talar, och det verkar precis som om hon var nærvarande i rummet.

Så lyfter han den andra ramen med en bild av två rara barn som för mig verkar vara i sex- till åttaårsaldern. Pigga och glada pratar even de, men likaså på ett obegripligt språk. "Det är min hustru och mina barn, en pojke och en flicka." I denna tredimensionella form verkar dessa bilder fantastiskt levande och jag kan förstå att han på detta sett under långferderna hela tiden har en otroligt fin kontakt med hemmet. Det slår mig sedan att detta måste vara framtidens fotografier också för vår del, ett slags hologram.

"Vi har ett antal observartionsplatser på planeter som är under utveckling och vi lamnar sådan hjelp som ni själva under tidernas lopp också har fått. Det är en av våra uppgifter. Jag ska nu visa sektionen för upptagningar som vi gjort under våra ferder." År 1948 hade jag aldrig sett television; den hade precis börjat i USA. Så framtråder en mycket mörk bild på apparaten. Ibland skymtar det fram några solstrimmor om snabbt blir mörka igen. 

 

Blir vist en atomkrigs virkninger

"Du får nu se hur det ser ut när man anvent kraftiga atombomber. På denna planet - det är en sådan du nu strirrar på - fanns två stormakter som båda hade kærnvapen men som inte kunde komma överens. Ett kærnvapenkrig utbröt och troligen hamnade en kraftig vetebomb(vannstoffbombe) i ett djuphål i en av deras oceaner, kreverade på bottnen och så utlöstes en kedjereaktion, varvid allt befintligt vete (eksisterende vann/hydrogen)  eksploderte. Den våldsamma explosionen utslåckte allt liv, allt förbrendes och vatnet ångade (fordampet)bort. Själva planeten höll men är förstörd för all evighet."

Så fångar bilden in något som kan vara en bergskant eller resterna av någon byggnad. Jag ser hur det henger sot och aska i stora sjok. Ibland slepper det taget och rasar ner på marken. Så kommer några solstrimmotigen genom det tjocka täcken (dekke/skyer) som nu finns runt hela denna arma planet. Inte ett liv, ingenting annat en evigt mörker har blivit resultatet av denna osemja.

När jag i dag år 1994 skriver ner dessa iaktagelser kan jag inte undanhålla en rysning när jag tanker på hur oerhört nära vi själva var under den så kallade Kubakrisen. Måtte vårt förstånd ändå nu ha passerat dessa fruktansverda resultat.

Så kommer nästa bildsektion. Nu ser jag först en ljus och nästan helt vanlig by. Jag ser stader, byar, enstaka hus, skogar och engar. Men så legger jag merke till att det brinner på flera platser. Filmen återger alla ljud, så jag kan följa hela skeendet(handlingen). Så ser jag en ung kvinna med en liten flicka vid handen som springer över ett felt mot ett sönderbombat hus. Ett stort block, kanske av cement, har stellt sig upp mot hussidan. Hon springer under detta med flickan som jag tycker bär något som liknar en docka. Också en liten hund följer efter. Det är i allra sista stunden för vid horisonten ser jag nu en veldig flygarmada. I mitten flyger ett antal stora plan och vid sidorna ett antal mindre. Alla är konstruerade på samma sätt. De liknar våra men har inga roder; framdrivningen och styrningen sker tydligen direkt från aktern.

Så ser jag på nära håll ett av de mindre planen. Genom något som liknar plexiglas ser jag två flygare som sitter vid sidan av varandra. Så reagerar begge, saktar farten till nästan noll och har tydligen uppfångat något intressant. "Deras varmedetektorer har uppfångat att der finns något levande under cementflaket", säger min ven. Så springer plötsligt den lilla hunden ut. Mannen vid sidan av flygföraren riktar ett vapen mot hunden. Jag ser en eldslåga, hur hunden sprengs i bitar och fattar eld. "Det var ett laservapen han använde", säger min ven. "Då kanske de andra reddade sig", anmerker jag. "Nej, inte alls. Venta fär du se." Det är tydligt att flygplaner har uppfattat mer, för nu höyar det farten, gör en gir(krenger i sving)och återkommer på samma kurs. Åter ser jag hur de båda flygarna talar upprört med varandra, saktar farten, och så fells något som liknar en blankpolerad fotboll. Planet accelererar våldsamt och så kommer krevaden. För en stund ser man bara ett grusmoln, men verst av allt: i utkanten rycker jag mig observera en liten arm som strax derefter fattar eld. Kanske var det från dockan, men ändå troligare från den lilla flickan.

"Detta krig har övergått till ren utrotning (utryddelse) av varandra", säger han, "och kommer inte att sluta förrän allt är förstört. Så even utan kernvapen sker sådana hemskheter på vissa planerer. Det var en elektronbomb som gjorde slut på de två."

Fast jag ser allt detta på avstånd känner jag mig fysiskt illamående. "Nu ska jag visa några bilder från min egen planet, som är lite venligare", seger Broni snabbt.

Så ser jag en bild av en planet först på avstånd och fantastiskt lik den bild som vi nu själva år 1994 ser som inledning på vår kvällsrapport, men enda en gång hela tiden i tredimensionell form. Efter hand framträder skogar, engar, floder, stora sjöar och stader. Jag känner först igen de två stora pyramiderna som jag nemnt tidigare och det slår mig vilka utmerkta orienteringsmerken dessa har kunnat vara. Från hög höjd och vid snabba fartar måste de vara utmerkta på alla sett. Jag ser gator, jag ser människor inne i staden, något som liknar parker, folk som sitter utanför kanskje afferer, men allt visar på ett fantastiskt lugn och förnöjsamhet. Så slår dei mig att jag ser ovanligt lite barn, och på engarna inga djur, möjligen något som liknar hästar.

Som om han läst mina tankar säger nu min van: Vi har en helt anna livslengd en vad du och Människorna på din planet har. Vi har löst det problemet med cellerna som jag tidigare omtalat för dig. Vi har bettre föda och en fullstendigt frisk natur. Vi föder inte upp eller slaktar djur. Vi tillverkar vår huvudföda av enbart vaxter, odlade på samma sorter som ni kanske har. Genom en speciell process behöver vi inte gå genom djur som måste slaktas, utan vi får fram både bettre och nyttigare föda som också är njutbar. Men vi dricker en sorts te som vi har framstellt i tusentals år och som är både nyttigt och gott."

"all större trafik går i tunnlar under gatorna och elektricitet är vårt uteslutande drivmedel. Den får vi till största delen från den oerhörda mengd som finns i rymden. Vi har tolv transformatorer som är stationerade som satelliter utan för vår planet. El-energin förs ner nästan på samma sett som vid ett äskvåder (tordenvær) till tjugofyra kraftverk och sedan - utan besvär - till allt nödvendigt. Vi har vent floder, vi har sprengt bort berg, bevattnat och odlat upp öknar(örkener).Det fins ingen svålt, inga sjukdomar överhuvudtaget, inga problem som liknar era. Hat, avundsjuka och elakheter(ondskap) har vi kommit ifrån för tusentals år sedan."

"Ni skulle själva med er nuvarande intelligens kunna förvandla er planet på samma måta och uppnå samma frid och förnöjsamhet som vi. Än så lenge har ni alltför mycket kvar av de naturlagar som regerade er planet innan ni övergick till att bli den tenkande människan och börjadjade agera på egen hand. (Dvs. dyremenneskets mentalitet er "nedarvet" og genetisk innkodet slik at åndskraften i det nuværende mennesket enda ikke er sterk nok til å beherske og binde disse dyriske automatfunksjoner som er opptrent i fortidige inkarnasjoner i den utviklingssone "hvor alle er i kamp med alle". Som Martinus kaller dyremenneskets utviklingsstadium. R.ö. - kommentar) Narurlagarna avskyr överbefolkning, det må gjälla alla levande och det finns vissa regularorer som hela tiden griper in. Det må gjälla sjukdomar, svålt och till och med krig, allt bara provisoriska utvegar som den tenkande människan sjalv fått rett att förandra och som uteslutande fungerar för att undvika överbefolkning. Alla dessa problem har ni nu möjligheter att komma till retta med. Men ni har också möjligheten att total förstöra er planet så att den liknar den på filmen jag visade dig." (Husk disse advarsler kom frem rett etter 2.v-krig og för den kalde krigen med all den vanvittige atomopprustning som skjedde da. R.ö.-kommentar).

Så ser jag på filmen vyer (situasjoner) från olika platser med sjöar, floder, fruktträdgårdar, blommor av olika slag. Ållt andas på något sätt en stilla frid och nu, så lång tid efter denna hendelse, tanker jag att så måste paradiset se ut. En annan sak som jag legger merke till är att solljuset inte är lika starkt som hos oss utan påminner något mera om violett färg och är sekerligen mycket helsosammare en vår sol. Otroligt nog kommer jag nu ihåg en fråga som jag ofta haft i tankarna. "Skulle det inte vara möjligt för mig sjålv och min familj att få följa med er och bli kvar på denna underbara planet?" Han tittar intresserat på mig och så forklarar han:

"Gösta, jag måste säga dig att det finns inga genvegar. Vi har en helt annan luft och föda, helt annat bakteriesystem, och allt detta måste förvarvas under lång tid. Men som jag tidigare förklarat har ni själva dessa möjligheter på er planet. Det gäller bara att utnyttja dem på rett sätt, och det borde väl ändå vara något för era politiker att tänka över. Det finns ett pris för allting och det måste ni vara beredda att betala. Man kan aldrig göra mer an sitt allra besta, men det är ofta tillräckligt. Enda möjligheten är att man som nyfött barn befinner sig hos oss, men man får ändå inte samma möjligheter som vi själva."

Även om jag inte är særskilt intresserad kommer jag att tänka på vår egen kristendom och Jesus, som jag läste om i skolan och som kanske kan få en förklaring. Jag talar om hela denna berettelse, om den nya stjernan, om de vitkledda englarna och om barnet i krubban. Skulle det kunna vara på det viset att en utomjordisk civilisation hade bestemt att hjelpa oss från vår grymma tid och ge oss råd och anvisningar? Genom att placera en av sina medborgare som kunde besitta alla dessa egenskaper? Onekligen påminner den berettelse vi lært oss om den nya stjernan, om de vita englarna och sedan de storverk denne yngling så småningom visade sig kunna utföra, långt över vad hans medmenniskor vid den tiden kunde förstå. Var den nya stjernan en moderfarkost som parkerades i bana runt vår jord? Medan man gjorde en nedstigning och placerade barnet hos Josef och Maria? Var de englar som visade sig här astronauter från en utomjordisk planet och hade detta uppdrag? De merkligherer som sedan intreffade när Jesus vexte upp och hemtades hem till denna planet efter ett antal är enligt historiebeskrivningen och sedan återvende med sina læjungar?

Han svarade att detta inte alls var omöjligt. De hade själva gjort samma sak med det trettiotal planeter som de hade i uppdrag att bevaka och hjelpa. Förmodligen hade denna hendelse utförts av ett annat rymdfolk som han själv kallade för pyramidbyggarna och som kom från en stor planet cirka femtio ljusår från vår egen planet enligt vårt sett att bedöma avstånd. (Dette er ganske likt med den forklaring som Pleiadiske Semjase forklarer til kontaktpersonen Billy Meier på 70-tallet, at den historiske person Jesus egentlig het Jmmanuel, og at hans mor, Maria, var befruktet av en "himmelsönn" - dvs. av en Lyraner-Pleiader ved navn Gabriel. Dette skal være opphavet til historien om at Maria var besvangret av "den hellige ånd". (se.Matt. 1,23) Les evt. Talmud Jmmanuel som er utlagt på samme nettbase :  Etter Meiers Semjase opplysninger var pyramidene bygd av Lyranske romfolk - fra stjernebildet Lyra - for mer enn 73.000 år siden. Den danske kosmisk bevisste Martinus har angitt pyramidenes alder i noen grad lignende tallstörrelser - dette i motsetning til vår nåværende vitenskap som tror at pyramidene kun er noen få årtusener gamle. Rampa skriver likeledes  i boken EREMITTEN  at historien rundet "jesu födsel" skjedde på lignende måte som GöSTA antyder over. rö)

"Dessa människor har besökt ett stort antal planeter och typiskt för dem är att på varje plats har de alltid startat med att bygga pyramider, dels för eget försvar, dels för att alltid bedöma sin posistion. Vid hög höjd och snabb fart går det utmerkt att pejla in en sådan byggnad exakt. Deras pyramider byggdes aldrig för att utgöra kungagravar, men i vissa fall kunde der henda att man behövde viss hjelp av urbefolkningen och då var detta en gangbar anledning. Vi har undersökt våra egna två pyramider, som är byggda på exakt samma sätt som er stora pyramid (-Cheopspyramiden)."

"Under våra båda pyramider har vi funnit kamrar i berggrunden och vi har borrat tunnlar. Under den ena fann vi utrustning som hade kvarlemnats av pyramidfolket och som vi haft en oerhörd nytta av. Det var nemligen en apparat som hade förmågan att uppheva dragningskraften och med dess hjelp har det inte varit någon svårigher att lyfta dessa jettestenar på exakt plats. Dragningskraften beror antagligen på någon form av rymdstrålning och kan man uppheva denna blir arbetet inget problem. Vidare fann vi avvagningsinstrument, slipurrustning, så vi skulle i dag utan vidare kunna utföra samma arbete."

Befelhavaren berettade att pyramidfolker besökt såväl hans som vår planet för cirka 100.000 år sedan. "Det var ett synnerligen väl utvecklat folkslag med utomordentliga forskare och vetenskapsmen, de hade till och med hunnit lengre enn vi själva. Pyramiden, som utgjorde deras sekra tillflyktsort under utforskningen av planeten, förlades alltid till dennas tyngdpunkt av kontinentalmassor för att utgöra ett säkert orienteringsmerke för deras flygfarkoster. I från centralkammaren gick kanaler för de olika instrument som de behövde."

Enligt befalhavaren placerade pyramidfolket flera forskargrupper med olika uppgifter på olika platser på jorden. Han menade att det var möjligt att några av dessa stannade kvar och sedan gav upphov till det judiska folket som på så sätt ervde sina förfaders egenskaper.(slik som bla Semjase mer detaljert forklarte det. R.ö.anm).

"Själva fann de till sist en lemplig planet, betydligt större en er och med en sol på exakt riktigt avstånd. Dit flyttade de hela sin befolkning som på grund av deras sols beteende blivit allt svårare att bebo."

Vi kom också att diskurera hur det kommer sig att jordens människor gång efter annan tillåts utkämpa svåra krig som är nära att utplåna Människorna utan att någon högre makt ingriper.

"Det är en av prövningarna på veg till nästa fas i utvecklingen," svarar han. "Ni har själva möjligheten till ett behagligt liv eller en total förstörelse. Er planet kan bli ett verkligt paradis där ni alla har en hög ålder och inga sjukdomar."

Men varför fick vi receptet till atombomberna? Varför använde Albert Einstein sina stora kunskaper i detta syfte? Jag beskriver hur Einstein, liksom jag själv, under vissa nätter i halvdvala hade kontakt med någon utomjordisk människa som gav honom flera invecklade teorier i vilka bland andra kernvapen ingick. Flera av dessa kunde verken han själv eller andra lösa.

"Detta var säkert det största fel han kunde göra. Allt vetande som man får på detta sätt ska bara användas i fredligt syfte och som straff fick han säkert en blockering så att han inte kunde uttolka flera av sina teorier. Men din beskrivning av honom och judarna, med deras intressanta levnadssätt, får mig att tänka på befolkningen på den stora planet jag nämnde tidigare. Den ligger cirka 50 ljusår från er egen.

Här tänder min ven en glob närmare en halv meter i diameter. Jag har sett den tidigare men trodde att det var någon sorts jordglob. Nu visar den sig vara ett stycke av rymden med en diameter av kanske 100 Ijusår. Alla solar är markerade med gul färg, alla planeter med svart och bebodda planeter har en gul rand där tjockleken varierar med befolkningens utveckling. Så är judarnas markerad med en kraftigt gul omkrets. Tyvärr är min kännedom om astronomi mycket bristfellig men jag förstår att der måste vara en del av vår egen vintergata.

Så pekar han på en liten gul ring: "Detta är din sol och din planet." Att döma av den placeringen måste vår jord vara belegen i vår vintergatas utkant, nästan så att säga i ödemarken av denna. Jag legger också merke till att mellan vissa solar och planeter finns linjer som jag förstår måste vara flygvegar för utomjordiska farkoster.

Men vår egen planet måste ju ha varit fullkomligt steril i början, even sedan den fått dessa veldiga mengder vatten med sjöar och oceaner, säger jag. "Det är riktigt", svarar han, "men så hender detta att från rymden, kanske med hjelp av meteorer, så hamnar bakterier av ett visst slag i detta sterila vatten. Deras uppgift är att förstöra svavel och fosfor och efter miljontals år så är detta renat och bakterierna faller till botten i otroliga mengder. Sediment bildas ovanpå dem och med tiden får du det du kallar för olja. Sedan börjar livsformerna i alldeles bestämd lagbunden ordning. Syrer (oksygen) bildas och så småningom är planeten beboelig också för människan. Syremängden stabiliseras och detta är något av det viktigaste ni ska vara rädda om."

För tio miljoner år sedan hade vi en djurvärld bestående av mycket stora djurformer som vi kallar dinosaurier. Men helt plötsligt dog dessa ut. Av vilken anledning?

"Som jag tidigare förklarat", säger han, "så växlade djurformerna i samband med syrets (oksygenets-) utveckling. De första djurformerna till hörde fiskarna och hade samma syre (oksygen)-behov som dessa. Men under tiden som syren stabiliserades med hänsyn till vextligheten så kunde det skifta mer eller mindre, och eftersom dinosaurierna var nästan halvfiskar så kvevdes de helt enkelt på samma sätt som du lägger en levande fisk på land. Det finns tillstillräkligt med syre, men ändå kvävs de. Att det tar så lång tid för människor att anpassa sig på en ny planet beror helt enkelt på syrer. Men vissa av de stora livsformerna kunde återvända till vannet och anpassa sig derefter."

Då han märker att jag tvivlar på denna livsvåg så fortsätter han: "Men tänk efter. Hur har du sjålv uppstått? Ett mikroskopiskt månniskoegg och ett mikroskopiskt spermakorn - i detta finns hela du represenrerad. Om du tycker detta är merkligt så måste du ha den största respekt för Han som bestemmer över allting och som kan uträtta så merkliga ting."

Som jag tidigare omtalat befinner jag mig på hans rum i det stora rymdskeppet. Återigen vaxlar han bild och nu kommer först den vanliga synen. Jag ser en planet från hög höjd, nästan påminnande om de bilder vi själva nu år 1994 ser i vår television före väder och nyheter.

Så framträder bilden efter hand tydligare, och i tre dimensioner ser jag sjöar, skogar, städer och byar på en solbelyst vacker planet. Jag ser människor som är alderdomligt kledda och vad jag uppfarrar skulle de kunna befinna sig 2.000-3.000 är tilbaka i tiden. Så fångar bilden in en solbelyst trädgård med ett gammaldags hus i bakgrunden och en stenlagd gata utan för. Jag hör en mycket vacker sång och så framträder tio flickor, kanske tio år gamla eller något därutöver.

Plötsligt hörs från gatan ett klampande ljud som av många fötter. Alla flickorna rusar in i huset och så ser jag på gatan en militärkolonn. I täten går kanske 400 man, alla med hjälm, brynja av något material, spjur och ett kort sverd. Benen är forsedda med benskenor och jårnskodda sandaler. Efter dem kommer kanske lika många fångar med bakbundna hender och förenade med rep fyra i bredd. Alla har naken överkropp och bara ett lendklede som skydd. Så blir der ett liten mellanrum och kanske lika många fångar kommer efter dem. Bundna på samma sätt och på kropparna syns stora merken efter misshandel eller också efter krig. Medan de första grupperna fångar på alla sätt påminner om oss själva är de sista av en helt annan ras. Svartskäggiga hoder, säkert över två meter långa, och med svart vildvuxet här.

Vid sidan av fångarna går ett antal vakter försedda med korta svärd och piskor som de flirigt anvånder på fångarnas bara ryggar. Jag kan tydligt se de svåra mårkena efter piskrappen och ånnu värre: jag hör hela tiden deras jåmmer.

Så ser jag att den stenlagda gatan går upp för en höjd och i bakgrunden skymrar en blå ocean. Gatan slutar i ett brant stup, kanske tvåhundra meter djupt, och en strand besatt med vassa klippor.

De sista hundra metrarna har försetts med en traktformad ingång med höga murar. Till höger om stuper leder en brant trappa kanske hundra meter ner och slutar i en i klippan urhuggen balkong. Ett stenbord med en stor gonggong står i mitten. Jag ser att fat med frukter, dryckeskannor med mera står på bordet. I något som liknar en tronstol sitter en människa som troligen ska vara kejsaren själv.

för första gången ser jag ett monster med vid kappa med flera halsband av någon metall och ett utseende som skulle kunna skremma vem som helst. Han kan väl vara 160-165 centimeter lång, helt skallig och med någon sorts krona på huvudet. Men fargen i ansiktet verkar nestan gul-grön, han har svarta tänder och det mest elaka ansikte jag någonsin sett. Det verkar vara en inkarnation av fan själv som vi på vår planet alltid fantiserar om.

Ett grått halskegg, delat i två spetsar, fullkomnar mitt intryck av ett verkligt monster. På stenbenkar runt honom sitter ett femtiotal man, alla bevepnade med korta sverd, och utgör tydligen hans livvakt.

Något utan för klippstuper skjuter en udde ur i havet och på denna vrimlar det av folk och der är alldeles tydligt att någon sorts skådespel förestår. Den långa kolonnen av soldater och fångar har stannat upp och väntar tydligen på någon signal. Så reser "kejsaren" på sig och slår tre kraftiga slag på gonggongen som hörs vida omkring. De första leden av fångar når fram mellan murarna och nu förstår jag hela ceremonien. Fångarna ska störtas ut för stupet och krossas mot de vassa klipporna på stranden.

Nu anvender vakterna piskorna flitigare och åven spjuten utnyttjas när fångarna inte frivilligt går över stupkanten. Skriken av fasa från dessa olyckliga är nästan outhårdliga, men på något sätt påverkar de "kejsaren" som tydligen får någon fysisk orgasm som gör att han reser sig upp och skakar i hela kroppen. Så slår han på gonggongen och markerar med handen "fortare, fortare".

Så ser jag hur några jåttestora svarta fåglar, säkert med tre-fyra meter mellan vingspetsarna, flyger ner och börjar kalasa på månniskotrasorna. Till sist finns där ett par hundra och det är troligen någon sorts gamar. När så nästan hela den första avdelningen av fångar störtat ner ska turen komma till de svartskäggiga.

Men nu hender plötsligt något oförutsett. Några fångar i mitten av ledet har på något sätt lyckars befria sig från repen. De kastar sig över de nermaste soldaterna och får tag i spjut och sverd. Mycket snabbt skär de loss sina kamrater och ett handgemeng uppstår som slutar med att de flesta soldaterna sticks ihjel. Ett antal springer tillbaka till staden, medan de övriga drivs framåt av de svartskäggiga som nu är velbevepnade och det ges ingen pardon. Några drivs in i tratten till stupet och några försöker nå stentrappan ned till livvakten.

Då får "kejsaren" och hans livvakt till sin förvåning se att der är de egna soldaterna som nu rasar över stuper och krossas mot klipporna. Livvakterna får tydligen någon ordet att bege sig upp för stentrappan till hjelp, men der är redan för sent. Ett femtiotal av de svartskäggiga har drivit ett antal soldater fram för sig och på själva trappans början sticks dessa ner och blockerar på så sätt möjligheten för livvakten att komma upp och assistera. Åven balkongen fylls av lik och snart sitter bara "kejsaren" kvar.

Men nu ser jag att vattnet har stigit kanske femton-tjugo meter vid strandkanten, det förekommer tydligen någon sorts ebb och flod. Hela sceneriet där har också förändrats. Istellet för gamarna finns det nu någon sorts fiskar som kalasar på månniskoresterna. Vattnet formligen kokar när de slåss om likresterna. Och så känner jag igen fiskarna på den stora trekanriga fenan. Det är hajar, och vilka hajar. Kanske tjugo-tjugofem meter långa och med huvud och tänder derefter. Efter att ha ned-gjort hela livvakten rusar nu ett tiotal svarrskeggiga ner och nu gäller det "kejsaren". En av dem fattar honom vid benen medan en annan fattar om hans axlar och så kastar man honom över balkongråcket, ett fall på nära hundra meter. Det sista man hör från honom är ett fasans skrik och redan innan han när vattenytan markerar virvlar att hajarna väntar på honom. I samma ögonblick som han när vattenytan hugger en av bestarna honom vid benen och en annan vid axlarna. Så stora är dessa hajar att deras huvuden möts på mitten. Ett slag med stjårten och mannen är delad och med varsin halva dyker hajarna ner mot djupet. Några blodflåckar på ytan är allt som återstår.

Folkmassan på udden har också försvunnit. Tydligen har man förstått att något har gått snätt och man känner tydligen sin herskares lynnesutbrott. Men så kommer bilder från de överlevande soldaterna. I sprengmarsch har man nått fram till en barack eller kasern och ut strömmar fler bevåpnade soldater, kanske ett tusental som såtter sig i rörelse långs vegen mot stupet. Strax fram för detta har de svartskäggiga stellt upp i fyrkant med de spjut- och sverdbevåpnade ytterst, säkert beredda på den sista bittra striden.

Men så hånder något nytt. På cirka hundra meters avstånd från fyr-kanten stannar hela soldattruppen. Tre män, tydligen befelhavare, går mot fyrkanten med högra handen uppstråckt för någon sorts under-handling. Två av de svartskäggiga gör likadant och så möts de kanske femtio meter från de båda stridsklara grupperna. Efter en kort palaver gör soldatgrupperna helt om och efter dessa med fortfarande cirka hundra meter kommer de svartskeggiga. Med kejsarens bortgång upphörde fiendskapen.

"I vårt jobb ingår att med jämna mellanrum kontrollera det antal planeter som vi bevakar," säger min ven, "och ofta gör vi det med hjelp av filmupptagningar. Som du vet kan våra farkoster stå fullständigt stilla och med vår utrustning kan vi klara vilka avstånd som helst. Denna sekvens som du såg handlar om en planet belegen kanske trettio ljusår från din egen och under utveckling, men 2.000-3.000 år efter din. Kejsaren här har fört krig och erövrat flera länder, men de svartskäggiga har han misslyckars med och därför var han fruktansvert hatisk mot dem. I det sista fålttåget lyckades han ta ett antal fångar, och han hade planerat en bestialisk död för dem. Det var därför han låt en annan grupp fångar först krossas motklipporna. Han visste att vattnet snart skulle stiga och då skulle hajarna lockas in. När de svartskäggiga stortades ner skulle deras öde bli att åtas upp av dessa monster. Nu blev han det sjålv istållet."

"Men hur kan sådana tyranner uppstå?" frågar jag. "Av någon anledning," svarar han, "sker detta nästan alltid speciellt under en planets utveckling, men det kan åven förekomma när civilisationen har börjat. Enligt våra lagar får vi aldrig ingripa eller störa en utveckling på annat sätt än genom olika direktiv så att denna inte helt omöjliggörs. Som jag tidigare omtalat för dig är lagen hos Han som bestemmer över allting eller Hon som beståmmer över allting att oförbätterliga brottslingar får börja om sin utveckling kanske på helt andra planeter. Detta ingår i straffet. Så är de lagar som allt levande lyder under. Det finns inga genvegar."

Jag måste erkenna att jag aldrig hade tenkt publicera denna upptagning, som faktiskt givit mig många mardrömmar, men eftersom jag tror att det kan ha betydelse för läsare att få en inblick också i ett sådant skeende återger jag allt vad jag nedskrivit för manga år sedan. att sedan alla dessa hendelser som min van visar alltid är utförda i färg och i tre dimensioner gör att allting som försiggår är så otroligt naturligt, precis som om jag själv såg det hela på platsen.

"Det börjar bli tid för oss att skiljas, men jag kommer att ta kontakt igen. Jag har yrrerligare några funderingar som jag tanker meddela dig." Så i sista ögonblicket kommer jag här att tänka på en fråga som jag tenkt stella om vi nu möttes igen. Det egendomliga är att når vi samtalar kan jag nästan aldrig komma ihåg dessa frågor, eftersom jag tydligen är hypnotiserad på något sätt. Men nu fick jag möjligheten.

 Över mitt högra öga hade under lång tid utvecklats en sorts fettknuta med brunaktig färgton som börjat besvåra mig när jag bar min uniformsmössa. Jag hade under lång tid tenkt fråga om dessa människor hade någon metod att avlågsna den. I annar fall måste jag låta operera bort den. Han tittar på den, öppnar ett skåp och tar fram ett blänkande instrument som mest liknar en liten pump, kanske 10-12 centimerer långt. Så tittar han enn en gång på knutan, byter munstycket på apparaten och seger: "Nu kyler det lite grand, men det går strax över." Och nog kändes nerkylningen, men bara ett ögonblick. "Så var det klart", säger han. Strax derefter vaknar jag till. Av någon anledning hade jag gått upp och satt mig i en fåtölj. När jag försöker resa mig drabbas jag igen av ett lett svimningsanfall för att så enda en gång vakna till liv, och nu känner jag igen rummet, möbler, tavlor, gardiner med mera. Nu är jag tillbaka igen.

För att inte glömma något går jag in i mitt skrivrum och i mer än fyra timmar skriver jag ner hela händelsen. På något svajiga ben går jag in på toaletten och nu först kommer jag att tänka på operationen. Jag tror knappt mina ögon när jag i spegeln ser att det i stellet för fettknutan nu finns ett cirka fem millimeter brett, cirkelrunt sår med några bloddroppar. Jag setter en plasterlapp över, och när jag efter en veckas tid tar bort den är ett rött märke enda beviser på att något har hänt. Jag funderar om jag själv under sömnen på något sätt med naglarna gjort den operationen, men i så fall skulle såväl kudde (pute) som lakan vant kraftigt nedblodade.

En lekare som jag efter många är frågade om denna händelse, menade han att det kunde ha skett på det sättet med först kraftig nedkylning och sedan lasereffekt. Jag skrev att enda beviser var ett rött märke, men efter några år var detta röda märke borta. Det går dock ännu att konstatera att det finns ett liten men full kännbart hack i pannbenet över högra ögat, fast inget som besvärar på minsta sätt.....


Dette var noen utdrag fra boken "MÖTET I GLÄNTAN" forfattet av Clas Svahn og Gösta Carlsson. Utgitt på Nyköpings Tvärvetenspliga Bokförening/Parthenon. ISBN 970972-5-X.

utsolgt pr. nov 2002 jf Clas Svahn

.


Om Gösta Carlssons filosofiska diskussioner med befälhvavaren (av Leif Pettersson) wordoc på svensk |  her i web/html

 


Fra ukeblandet "Allers" om denne saken (norsk)

Tidning/press-material om Gösta-saken/pdf-filer:

ca 70% nedscroll på denne siden finnes disse artikler:

Tjugofemårig hemlighet i Ängelholm Mötte varelser från en annan värld, HD 26 oktober 1971
Det oförklarliga, Jag har mött varelser från en annan värld, Allers 1971
Chalmersiter besökte rymdglänta i Ängelholm, HD 2 november 1971
Det oförklarliga 2, Nödlandade ett rymdskepp i Sverige 15 år innan rymdskepp fanns, Allers 1971
Nytt om pollenkungens tefat, Allers 1972
Rymdgläntan i Ängelholm har nu fått gjutet tefat, HD 25 maj 1972
Säreget monument i Vegeholmsskogen SKA MINNA OM BESÖK UTIFRÅN, Arbetet 4 juli 1972
VÄRLDENS FÖRSTA monument över flygande tefat, Arbetet 29 september 1972
Rymdskepp blickfång i Vegeholmsskogen, NST 16 november 1972
Dagen då rymdskeppen kom, NST 24 november 1973
Ny landningsplats för UFO funnen i Tockarp Ger nytt liv åt Gösta Carlssons möte år 1946, HD 20 maj 1974
Om de flygande tefaten, Kvällsposten 20 oktober 1974
Bemannat tefat sågs i Ängelholm, NST 4 april 1977
VILKA SÅG flygande tefat i maj 1946, NST 4 april 1977
UFOn i rymdgläntan dokumenteras i ny bok, NST 5 maj 1994
Pollenkungen berättar om rymdskeppet, NST 29 augusti 1994
1946 mötte han utomjordingar - i dag är Gösta mångmiljonär, Expressen 29 augusti 1994
UFO-år i Ängelholm, Vi i Ängelholm nr 4 1995
Är det tefatets bränslestav, NST 10 maj 1996
Pollenkungens rymdfynd, NST 10 maj 1996
Mytomspunnen rymdstav visas, NST 17 maj 1996
Föremål från yttre rymden, NST 17 maj 1996
UFO-bas kräver korten på bordet, NST 19 maj 1996
På jakt efter flygande tefat, Aftonbladet 2 juli 1996
mer om Gösta's liv
Multimiljonär fick sin idé av utomjordingar

 

Gösta Carlssons utomjordingars lära


link til omtale om STEN LINDGRENS KONTAKTER

EN NORSK KONTAKTHISTORIE      

Rakettingeniören Daniel Fry's UFO-kontaktberetning fra 1950

Bak lysmuren/behind the light-barrior av kontaktpersonen Elisabeth Klarer.

Ante Jonsson's kontakberetning: "FANTASTISKE RESOR MED UFO"

Eduard (Billy) Meiers förste kontakter

Channie West - en svensk ufokontakt                       mer om denne kontakten og andre detaljer  

flere engelsk-språklige kontakt-tilfeller

Gösta Carlssons utomjordingars lära

kopi från http://gratisenergi.se/goesta.htm

 

Livslängd

Enligt Gösta Carlsson har besättningen löst åldrandets gåta och lyckats bromsa celldelningen, vilket förklarar deras alltid ungdomliga utseende. Detta gör också att man utan problem kan resa över mycket stora avstånd i universum."Blir man mellan 400 och 600 år har en resa på 10-20 ljusår ingen betydelse.", menar Gösta Carlsson. "De har löst alla levnadsproblem och förvandlat sin planet till ett sannskyldigt paradis utan sjukdomar, svält och annat elände och med en betydligt längre livslängd (mer än 10 gånger våran!). (sidan 263)

- Befälhavaren sa till mig: Om ni har löst de här problemen, så är faktum det att när man kommit 1500 eller 2000 år framåt, så kommer nya biologiska klockor in i bilden. Det är naturen eller Han eller Hon som bestämmer. När man sedan har klarat alla dessa instanser, sa han, är man framme vid det som kallas evigheten. Evigheten, enligt Gösta Carlsson, innnebär att inte bara själen utan också kroppen blir odödlig. "Det vi lärt oss i alla religioner, det finns faktiskt och är slutmålet för alla männniskor."

- Då, när vi uppnått en sådan intelligens att vi kan leva efter de tio budorden, samlas vi alla på en superplanet ute i den oändliga rymden som ligger i en bana runt en supersol. Därute finns dessa som styr allt och alla. Det har befälhavaren berättat för mig. (sidan 157)

*

 

Karma



Gösta Carlsson: "När livet är slut får vi vårt nästa liv beroende på vårt handlande. I enlighet med befälhavarens uttalande registreras varenda tanke vi tänkt, varenda handling vi utfört och i enlighet härmed får vi vårt nästa liv. Var vår själ ska placeras och leva vidare är helt beroende på hur vi uppfört oss under vår tidigare levnad. Det finns så många planeter därför att rymden har ingen början eller slut så en människas själ kan hamna hundratals ljusår ut i rymden på den planet som dessa två bestämmer för oss." (sidan 267)

 

Bön



"Kom för det första ihåg att en bön alltid ska ske genom hjärnan. Det gör ingen nytta om du med munnen formulerar dina önskemål medan hjärnan är inställd på något helt annat. Det är genom hjärnvåglängderna du står i kontakt med Honom eller Henne." sa han till mig.

- Själva knäpper de händerna på samma sätt som vi gör. Sedan ber de genom att tala genom hjärnan: "Vår naturlige, Vår himmelske, Vår fader och moder, Ni som bestämmer över allt och alla." Bönen avslutas sedan med orden "För allt gott Ni gjort mig och de mina under det gångna dygnet tackar jag Eder av hela mitt hjärta och väsen." Så berättade befälhavaren att deras bön gick till. (sidan 44)